"Dagens ungdom" - varför skriver de så illa?

Då och då, i kontakt med kunder, kommer jag i kontakt med fenomenet "dagens ungdom" följt av stor suck. Då handlar det om språkbehandling, särskrivning, rättstavning och allmän inställning. Visst, det är lite av tradition att gnälla på ungdomn och påpeka att de inte alls är lika seriösa eller duktiga som vi var en gång i tiden. Men ligger det något i det? Jag inser också att jag kan inte jämföra mig själv med den 25-åriga Katarina som var fast anställd på Östgöten och som producerade 3 till 4 sidor per dag med texter. Då var jag läst dagligen av tusentals människor men mitt språk i dag är utan tvekan bättre, delvis tack vare att jag utvecklats och fått perspektiv och därför kan vara mer medveten i mitt skrivspråk. Men vilken typ av fel gjorde jag - sýftningsfel? Nej. Stavfel? Nej. Särskrivning? Nej. Mitt största fel var ordbajseri - det vill säga, jag komprimerade inte texten och tänkte inte alltid på läsarens bästa. Jag var inte alltid så tydlig som jag kunde ha varit och jag var rädd för att stryka text som inte tillförde något. Det har jag lärt mig med åren. Men dagens ungdom då? Här finns det problem med att läsa mellan raderna, förstå interkulturella referenser (det vill säga anspelningar), och känna igen vedertagna uttryckssätt. Låter det stolpigt ska det skrivas om. Regel nummer ett. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta - så tänk ett tag till så det blir klart vad som ska sägas. Denna osäkerhet gentemot språket gör att förekomsten av stavfel, särskrivningar och syftningsfel ovanpå allt annat ger ett så plågsamt resultat. Plötsligt är det en fördel att vara äldre. Och jag förstår varför förlagen väljer författare att översätta böcker istället för översättare - för författare kan skriva. Kan översättare skriva? Kanske borde alla ha min bakgrund som journalist innan de börjar översätta? Samtidigt har översättaryrket sina alldeles egna ramar som man måste hålla sig innanför - inte lägga till eller dra ifrån något. Här är inte tal om att skära - om inte kunden beställt det. Det är alltid svårt att få folk att förstå att det som står i källtexten (originalet) styr vad som står i måltexten (den översatta texten). Som journalist kunde jag lämna en del av intervjun utanför texten men det kan jag inte som översättare. Det är inte översättarens uppgift att förbättra. Egentligen. Men ofta önskar jag att det fanns ett förstadium till översättningen där jag fick textredigera källtexten först och göra den konsekvent och läsvärd innan jag började översätta. Inte för att detta har något att göra med dagens ungdom - mer än att det är mänskligt att ungdomar saknar det självförtroende som krävs för att göra just detta moment.

Termer

En av de kurser jag haft mest nytta av som översättare är terminologikursen på Tolk- och översättarinstitutet på Stockholms universitet. Läraren hette Helge Niska och närmast omärkligt förvandlade han en klass med glada amatörer till terminologiproffs.

Nu är en av mina arbestuppgifter att bygga upp termlistor för kunder som inte har egna termlistor och där ingår en hel del detektivarbete. Vad exakt menar företaget med en viss term? Finns det kundspecifika uttydningar av något som annars är en term med en generell betydelse? Svaret på den frågan är häpnadsväckande ofta - ja.

En ros må dofta likadant oavsett vad den kallas men gäller samma sak verkligen för titlar? För utbildningar?

Just utbildningar är ett kapitel för sig och antagningsenheter på landets universitet och högskolor tillbringar varje dag tid med att bedöma utländska utbildningar för att se var de passar in på den svenska skalan över examina. Vem är behörig? Vem har jämbördig utbildning?

Ett tips jag lärt mig är att se om utbildningen ifråga är en fullbordad examen eller enbart programmet (utan uttagen examen). Det säger en hel del.

För titlar ställer termen "senior" på engelska till det på svenska efter en direktöversättning ger en lätt pensionerad känsla. Senioringenjör med de grå tinningarnas charm och adress seniorboendet? Oftast betyder det motsvarande chef, avdelningschef, gruppchef - det vill säga enbart någon form av arbetsledaransvar för en grupp.

Konsten att korra

Regel nummer ett är enkel:
Korrekturläs ALDRIG på skärm. Anledningen är helt enkelt att det är svårt. Skriver du ut det på papper så är det nästan som att läsa någon annans text vilket leder till...
...regel nummer två:
Korrekturläs aldrig din egen text. Du blir blind för dina egna luckor, dina egna oklara tankegångar och dina egna småfel. Tyvärr vilar ibland slutkorrekturet på skribenten och gör då det bästa av det! Du förväntas förstås alltid korra din egen text men slutkorrekturet görs med fördel av nya ögon.
Regel nummer tre:
Ta en paus innan du korrekturläser din egen text. Låt texten vila. Och byt sedan miljö! Har du skrivit vid datorn så sätt dig med en utskrift i en fåtölj!
Regel nummer fyra:
Om du skriver på ett annat språk än ditt modersmål är detta extra viktigt. Läs texten högt! Där faller de sista bitarna på plats. Låter det konstigt är något fel.

Varför spara klipp?

Sista natten innan vi flyttade hem från Irland satt jag på småtimmarna och bläddrade febrilt igenom tidningar jag sparat för att där fanns något jag ville klippa ut och spara. Mitt problem i det läget var:

1) vi hade inte plats för tidningar i vårt flyttlass
2) jag hade glömt bort exakt vad det var som fångat mitt intresse
3) jag hade lyckats spara flera hundra tidningar till sista minuten och paniken växte i takt med att ögonlocken blev tyngre och saxen självdog i handen.

Jag har fortfarande en oöppnad låda från Irland med det jag hann med att klippa ut. Osorterad kanske jag ska tillägga.

Varför är det då så viktigt med klipp?

När jag började som journalist var det ett sätt att marknadsföra sig själv, lite som fotomodellernas pärm med tidigare uppdrag. Det betydde också att man var som mest noggrann med att spara klipp innan man egentligen var så värst duktig. Därför har jag klipp från sådant som kringreportage kring 3-dagarsorienteringen...men inte från mina riktigt stora uppdrag - som när LHC gick upp en division.

När jag slutade som journalist på Östgöten, där jag hade fått göra nästan vad jag ville i reportageväg, hade jag också med en samling tidningar från sista året att klippa ut. De försvann någonstans på vägen när jag flyttade fyra gånger på två år. Jag brydde mig inte så mycket i det läget utan tänkte att jag kunde ju alltid gå förbi Östgöten och kopiera från läggen, där alla gamla nummer sparades.

Men så las Östgöten ner.

Och här sitter jag nu. Klipplös.

Annat som välskrivna artiklar, suveräna rubriker, snygga redigeringar - sparade jag ifall att jag en gång skulle börja undervisa om journalistik.

Men mitt problem är att det mesta är osorterat och det jag har sorterat och satt in i klippalbum är ganska ointressant.

Fördelen med nätet är nu att man kan spara en fil med artikeln. Man kan döpa den till något man kommer ihåg och man kan sortera in den i rätt fack. Dessutom kan man sedan söka på en fras man kommer ihåg för att hitta den.

Frågan är om man gör det...

Jag tror på referensbibliotek, på samlingar med goda exempel - på att läsa om och glädjas över vissa formuleringar. På att lära av andras misstag och kopiera andras genidrag. Kort sagt, jag tror på klipp.

Att hittas på webben

En gång i tiden var riktlinjen för alla skribenter:
- Skriv kort
- Skriv klart
- Skriv svenska
eller alternativet för kvällspressjournalister: Skriv kort. Helst inte alls.

Men för den som skriver för webben gäller detta och lite till. När jag nyligen lyssnade till en föreläsning om EU:s webbpublicering så fick jag delvis en annan information än tidigare på universitets webbdesignskurs.

Strategin var nu ännu tydligare, för att inte säga övertydlig. Upprepa dig! Ju fler gånger desto bättre. Nyckelorden ska återfinnas i rubrikerna, gärna flera gånger, i texten samt i sidans rubrik (den man ser överst på sidan, ofta "Untitled" när man skriver ut sidan) för det är på detta som man rankas och hittas av sökmotorerna.

Detta påminner mig om CV-skrivandet i Irland där ansökningarna först skannades efter nyckelord. Det gällde att få en hög siffra på denna skanning för bara då gick ansökan vidare till en fysisk person som läste den.

Men det kortfattade kvarstår. Det gäller att fatta sig kort och veta precis vad man ska säga. Skär! Skär! Skär! Och upprepa. Upprepa. Upprepa.

Huvudsaken på webben är att man hittas. Nästa uppdrag: Bli läst.